Pallkragar, linolja och tårar
Pallkragar och blomlådor är nu inoljade med linolja. Här har barnen fått hjälpa till att ”måla” och det gick över förväntan. De höll koll på penslar och oljeburk och bråkade inget. Det är allt som behövs för att göra min dag. Och just när man har sådana dagar, när solen skiner så där lagomt varmt, barnen håller sig igång med något, alla är glada och fåglarna kvittrar, ja, då känns som att alla pusselbitar är på plats. Jag trivs, barnen trivs, livet leker. En halvtimme senare är jag nära tårar för att minstingen vrålat högt i mitt öra, alla bråkar, nån har bajsat på golvet och klampat runt i det oupptäckt, några andra är halvt i slagsmål, läxor är glömda på skolan, springskorna är urväxta, nu är det slagsmål, fjärrkontrollerna är spårlöst borta och man inser att handduken man just torkar sig med luktar gammalt kiss. Livet är ingen karusell som likt ett tåg tuffar på runt runt, nej, det är en berg- och dalbana som pendlar mellan stup och avgrund. Charmen med det hela kan man inte glädjas över förrän man har några år bakom sig från utkletat bajs och allmänt haveri.
Jag tyckte att pallkragarna började se lite sjaskiga ut så jag lyfte upp dom i det vackra vädret och torkade upp dom. Jag ska införskaffa Linolja så får barnen ”måla” på dom i veckan. Perfekt trädgårdsgöra för dom. För det gäller att hela tiden ligga steget före, planera aktiviteter, hålla mattider, passa sovtider, allt för att hålla stämningen på topp så att man kan göra något av det man själv vill göra. Annars blir jag bara avbruten hela tiden och tappar lusten att ens försöka. Sen håller de inte på med mina förslag så länge, oftast vandrar de iväg, i tanke eller rent fysiskt, för att leka vidare. Just där nånstans kan jag få en kvart eller två att göra något färdigt. Då känns det som att jag fått VM-guld eller lyckligaste familjen-priset. Att få känna att man lyckats med något.
