Bondbönor från köksträdgården – recept
Nu har vi skördat våra gigantiska bondbönor och testat att tillaga dom. Först plockade vi ut dom från skalet, sen kokade jag dom ca 10 minuter. Efter det tar man bort det hölje som ligger runt varje böna. Lite salt och riven parmesan – det blev hur gott som helst. Så smaken var det inget fel på, skörden har blivit stor men jag tycker det är mycket arbete för mängden mat man får. Det var ett moment för mycket även om det gick fort att både öppna och sen rensa bort ”skinnet”. Vi kanske sår någon planta även nästa år, för de var roliga att följa från liten planta till massor av bönor, men jag kommer nog ge plats åt annat nästa år. Kanske lök?
Recept
Ett durkslag med bondbönor
Bryt upp skidan och ta ut alla bönor
Koka i ca 5-10 minuter beroende på storlek och tycke, salta vattnet
Ta bort det hölje eller skal som omsluter bönorna
Lägg dem i en skål, på med en nypa flingsalt och riv lite parmesan över. Bondbönor funkar perfekt som alternativ till pasta.
Storforsen är alltid Storforsen. Vattnet tar aldrig slut utan dundrar ner för klipporna och bildar Piteälven i ett flöde som bara fortsätter. Det är svårt att ta in att det kan finnas så mycket vatten att det aldrig tar slut. Oändligt är vårt kretslopp.
Runt byggnaden fanns promenadstråk och två kåtor som man kunde gå in i. Våra barn hade svårt att lämna då de bara ville upptäcka mer och mer. Ska man läsa allt och ta in all information behöver man några timmar här. Caféet har blandad meny och fantastisk utsikt. Vi kommer absolut tillbaka!
I helgen har vi tältat i Stora sjöfallets nationalpark med barnen. Vi körde bil till Vakkotavare och lämnade bilen där på parkeringen. Efter att vi tillagat lunch inne i STF’s stuga, samt pratat lite med de trevliga stugvärdarna, startade vi vår vandring uppåt. Vakkotavare är en del av Kungsleden så leden är vältrampad och lätt att hitta fram på. Från Vakkotavare är det en ganska brant stigning med ett underlag som skiftar mellan grus, jord, klippblock och stenar. Vår minsta tjej som är två år fick inte gå själv då stigen gick alltför exponerat, som nära ett stup eller vattendrag. Redan vid bron över jokken vid stugan får man en föraning av vad som väntar då den saknar skydd på sidorna för små barn. Men annars så fick hon gå så mycket hon ville. Vi vuxna hade båda ryggsäck så när hon tröttnade på att gå eller att det var för brant så turades vi om att bära tvååringen i famnen eller så lämnade vi en säck, gick upp en bit, sen kunde en av oss hämta den ryggsäcken. Det blir lite logistik och fixande men det var det värt. När vi kommit upp lite på höjd så att vi såg in i Sarek fick alla mer energi så att vi orkade gå lite till. 
När vi hittat en bra tältplats slog vi oss ner där och satte i gång med att få allt i ordning. Först upp med tältet, som dessutom var blött sen en tidigare natt i regn, sen mat och mys vid elden. I vanliga fall brukar vi prioritera mat, men denna gång hade vi precis fikat innan vi hittade tältplatsen. Solen sken och tältet torkade snabbt upp. Utsikten var så klart fantastisk och barnen tyckte att jobbet uppför varit värt det. Det gav också en känsla av äventyr att vi kämpat lite innan målet. Att vandra med barn kan vara trixit. Vi såg till att pausa ofta och erbjuda godsaker som kex eller russin. När lugnet lagt sig efter middagen och allt fix på tältplatsen var gjort plockade vi fram chips och ostbågar som överraskning. Mycket uppskattat av alla! Vi sov gott hela natten trots regnet som kom och vi var tacksamma att vi fått en så fin kväll och solnedgång.
Efter vår natt uppe på fjället vände vi nedåt igen och avslutade med att fixa lunch inne i STF’s stuga Vakkotavare. Barnen var förvånade över hur fort det gick att gå nedför. Vi gjorde inga stopp på nervägen förutom att dricka i någon liten jokk vi passerade. 
Frilftsfrämjandet i Boden har grupper för alla åldersgrupper mellan 1-9 år, Knopp, Knytte, Mulle och Strövare. Jag har hunnit med att vara ledare för Knopp och Strövare, två helt olika uppdrag och förutsättningar. Under Knoppträffarna är minst en förälder med så ansvaret för barnen ligger på föräldern medans med Strövarna så har vi ledare fullt ansvar. Skillnaden innebär många inräkningar av barnen när vi är i skogen för det får ALDRIG komma bort ett barn. Det är ett stort ansvar som vi tar på allvar. Det som är roligt med strövargruppen är att man så tydligt ser hur de växer med sina utmaningar och blir vana skogsbarn när träffarna är slut. De får lära sig använda kniv, göra eld, göra knopar, bygga vindskydd, om vad man får gör i naturen och hur man ”hittar vilse”. Det sista betyder att vi går igenom vad man gör om man kommer vilse. Att inte springa omkring, stanna vid ett träd och krama trädet. Sen kan de blåsa i sin visselpipa, hänga upp prylar i sitt träd och invänta att vi hittar dom. Det brukar de tycka är kul och spännande.