Ja, rosor växer, barnen leker, dagarna går. Livet andas och det känns som att sommaren rinner ifrån mig. Med ett nyfött barn i familjen är man så mycket här och nu att det inte ens går att tänka en timme framåt. Det gör att man liksom tänker kort. Inga planer framåt, för de kan inte lovas att de blir av. Det blir ett slags evigt sömndrucket vakum. Ett lojt vakum där bara klockan kan avslöja vilken tid på dygnet det är, den inre kompassen är borta.
Hungrigamning, mysamning, tröstamning, somnapåkvällenamning, sovasnuttning. Det finns många olika sorters amning. Vi har så kallad fri amning i detta hus. Det betyder att när barnet så vill, så får hon amma. På BB sa de så där uppfodrande att små bebisar vill äta var tredje timme och menade att det inte fick gå längre mellan amningarna. Längre? Jag skulle vilja påstå att små bebisar gärna ammar eller sover vid bröstet typ 23 timmar per dygn. Om de får välja själv. Alla mina barn har sovit bäst i famnen, gärna med tillgång till konstant amning. Men så kan man inte leva när man har fler barn eller om man inte är en matrobot som aldrig behöver sova eller får ont i bröstvårtorna. Så därför försöker man lägga ifrån sig barnet när de somnat. I vagn, i en korg eller bredvid en själv när man sover. Brukar funka i typ 5 minuter, sen början hon knorra och gny. Tur vi har flera famnar att tillgå, så att man får sova nån gång. Eller duscha, klä på sig, krama något av de andra barnen eller vad man nu vill ha för sig.
Det är en kort tid i deras liv som det är så här intensivt, så jag tycker de ska få all den närhet de behöver. Vi kommer att hitta en rytm så småningom. Hon kommer att sova längre pass. Hon kommer att vara vaken mer. Det ska bli så spännande att få följa denna krabaten genom livet och se mer av vem hon är.
Det går ju inte att förneka att det varit långt emellan inläggen här i min kära blogg. Och det är inte för att jag inte vill skriva. Men att flytta, byta jobb och komma in i det nya livet här vid kusten har verkligen tagit på energin. Heltidsjobb, företag, barnen, äta, sova. Så mycket mer än så har inte min liv innehållit de senaste 9 månaderna.
När jag går igenom bilderna jag tagit under denna tid så slås jag ändå av att vi faktiskt gör en del saker, även om det inte alltid känns så. Barnkalas, middagar, besök, resor till fjället. Man måste ändå fundera lite över vad man har för bild av hur det ideala livet skulle se ut. Eftersom känslan av att inte nå ända fram hela tiden gnager på en.
Jag kommer att ändra lite av upplägget inför nästa höst, med jobb och så, sen får vi väl utvärdera det till jul. Men först ska vi ha en lång sommar, har jag tänkt. Pepp pepp för en varm och slapp sommar!
Kvinna utan armar och ben. Symboliskt eller h-vete vad svårt det är att göra armar och ben.
Solen stretar sig över fjällkammen och molnen ger en disig himmel. Perfekt start på dagen som sen innehöll goda vänner, bra prat och barn…som nöter på mitt tålamod. Och då menar jag mina egna. Nåja, vi blev snabbt vänner igen men nej, man får inte sparka på mig, slå mig och andra självklarheter. Annars så håller jag hårt i mitt mantra – att i trotsen/krisen hjälpa barnet att hitta sig själv och sin vilja, att acceptera att barnet växer och håller på att upptäcka sig själv och sitt självt. Att det aldrig är försent att backa och börja om från början. Att man inte alltid får trösta längre. Att barnet sätter gränser mot mig lika mycket som jag mot henne. Att skilja på livsviktigt och oviktigt vid konflikter. Att som vuxen säga förlåt när man gör fel.
Finns det något bättre än de där dagarna då man bara latar sig och ändå på nåt sätt lyckas få undan tvätt, klippa gräs och plantera -så där i bara farten, utan att man ens tänkt på att man gjort nåt? Att poa på. Det är så man egentligen ska leva, tänker jag alltid när sådana dagar passerat. Men då måste man ju bli pensionär och det vill jag ju inte bli än, jag vill hinna leva åren innan pensionärstiden kommer. Och det är ju inte i många jobb man får betalt för att poa på. Jag har mest jobbat på bibliotek, då jag är bibliotekarie, och där är det högt tempo allt som oftast. Skolklasser på besök med lärare som passar på att läsa tidningar medan eleverna härjar fritt, släktforskare som ska ha saker hämtade i magasinet, studenter med långa listor på kurslitteratur. Inte direkt lugn o ro, som många tycks tro. I mitt nya jobb kommer jag dock att jobba med biblioteksfrågor utan att ha ett bibliotek att göra pass i. Kommer att bli en omställning gissar jag. Men jag inbillar mig inte att jag kommer att kunna ’poa på’ helt i min takt, det torde nog vara mycket som landar på ens bord, stressiga deadlines och upphandlingar där med. Nåja, i dag ska vi njuta av dagen och göra ingenting. Alldeles, alldeles underbart.
