I dag har inte mackan trillat ner i golvet med smöret upp en enaste gång. Inte heller har det blivit stolpe in. Jag har pratat FEM(!) samtal med banken och tjafsat om min löneutbetalning, talat med kommunen om barnomsorgstaxan som var alldeles för hög, försökt städa huset samtidigt som två orkaner virvlat runt och tömt ut allt jag plockat ihop allt eftersom. Det har liksom inte varit min dag. Köket svämmar över av disk, pusselbitar överallt, limpistoler, pysselprojekt, pjäxor, en hushållsassisten(!), käpphästar – det känns som att väggarna trycker in mot mig från alla hörn samtidigt som alla lådor töms och allt innehåll väller ut som en vårflod. När vi sitter och ska äta middag säger jag till min femåring att ’mamma har kanske inte varit så glad i dag’. ’Nej, det kan man verkligen inte säga’, svarar hon. Jaha, som ett brev på posten så mådde man ännu sämre. Men sen jag lovat lite mys i soffan i kväll studsade hon iväg och lekte och sen blev det inte mer sagt om det. Så fort lilltjoppan har somnat för kvällen ska min lilla underbara femåring få rå om mamma alldeles hur mycket hon vill. Sen hoppas jag att jag kan somna med ett leende på läpparna trots den här skitdagen.