Jag saknar den. Solen. Jag har full förståelse för att man vill resa bort några veckor under vinter, om inte annat för att tanka lite vitaminer och energi. Så är det ju inte för oss, eftersom vi driver en skidanläggning och är ett vinterresmål, men drömma kan man ju. Längtar efter smällkalla januari med liten solskärva över fjället. Kom, kom,kom.
Så bär det av hemåt efter en kort arbetsdag, som idag slutade redan 12, och inget hopp om att se solen. Jag gillar ändå denna årstid, november-december, för det är så kargt i luften på nå vis. Det är alltid kallt ute, oavsett temperatur. Men det gör inget för det är så vackert.
Jag älskar soluppgångar. Allt ljus som vandrar över fjällen och kryper närmare tältduken. För det är som oftast i tält ute på fjället som man riktigt kan njuta av soluppgångar. I morse hann jag med en soluppgång i Dikanäs, så där mitt i vardagsstöket och bråttom bråttom till jobbet. Det ger energi som då jag kan leva på länge.
Det känns både vemodigt och förväntansfullt med vintern. Visst längtar man efter snön som ska ramla ner från himlen och ge våra turister bra skidåkning. Men samtidigt så känns det så tråkigt att solen ska behöva lämna oss helt. I dag skymta den precis fram över kanten på Marsfjället men jag vet ju att snart är den borta för ett bra tag…innan den lite tvekande ska kravla sig över fjällkanten nästa gång. Men jag hoppas vi får några fler klara mornar innan vi ska baka in oss helt i julstök. Morgonkramar på er alla!