Hösten i bilder
Hösten 2017 kommer jag att minnas som en höst med mycket vab, sjukdomar och febertoppar så det räcker för flera år. Men vi har haft bra dagar också…
Vabruari here we come
Ska man skratta eller gråta? Vi fick inleda februari med att hämta febrig dotter från förskola. Förra veckan var barnen hemma tre av fem dagar för förkylning, feber eller ont i huvudet. Denna vecka ser ut att sluta på samma vis. Nåja, det är bara att kavla upp armarna, ladda med positivitet och ställa in sina egna förväntningar på att inget vettigt kommer bli gjort annat än att mysa i soffan framför Bolibompa. För varje dag som går lyser solen in lite längre i köket och vårvintern närmar sig – det får bli min målbild för att överleva vabruari 2016. Snart kommer fina mars med varm choklad, pulka, skridskor, slalom, skoter och allt vi ska göra då. En dag i taget bara så ska det nog gå fint det här.
Min lugna vrå
Trodde att jag skulle få yoga lite i fred men så blev det inte direkt…på nå vis så flyttas leken alltid till dit jag är.
Jag har tråååkigt
Det är jobbigt att vabba. Speciellt de där dagarna som barnen egentligen är friska men måste vara hemma ändå, den där extradagen. Gisses vad vi hinner med mycket olika aktiviteter under dagen. Vi har pysslat, pysslat, lekt, pysslat lite till osv. Däremellan försöker jag smyga iväg och jobba lite, betala räkningar, ringa lite samtal men det är svårt. De små har tentakler för sånt där och kommer direkt och hoppar, skriker eller vill ha uppmärksamhet på nå vis bara man tittar på telefonen. Så nu längtar jag faktiskt till jobbet. Jag har tokmycket att göra och försöker att inte stressa upp mig men det är otåligt att vänta. Imorgon bli det nog förskola, för de verkar riktigt pigga idag. Och det är ju skönt.
Det händer mycket på jobbet nu, men jag har inte hunnit se hur det blev, hantverkaren har meddelat att de i stort sett är klara inne. Det är lite med skorstenen som är kvar. Ska bli kul att kolla in det imorgon!
Å så lite ambulans på det
Helgen tog en vändning. Lilltjejen fick feberkramp och vi fick rådet att ta oss till en läkare. Jouren var i Åsele, typ 20 mil bort så efter lite omdirigering blev det Storuman, ’bara’ 12 mil. Ambulansen mötte oss på vägen och det var skönt för hon hann kräkas i bilen och mådde inte bra. Det var svårt att få i henne nåt för hon ville inte dricka.
Nu funkar alvedonen bra och håller nere febern.
I natt har hon druckit sammanlagt en välling så jag tror vi får åka hem idag. Det verka som att det har vänt.
Vi fick två nallar av ambulansen, en extra till storasyster. Vad snälla ambulanspersonalen var! Och vilken liten kämpe lilltjejen varit!