Alltid städat och fint

Nej, det har vi inte. Ser inte alla matbord ut så här? Alltså vi försöker ju kämpa mot berget av saker och rensar nu och då. Men ganska snabbt fylls ena änden av bordet igen. Eller hela bordet och så styr jag över ena halven över till den andra med en svapande arm när det ska ätas. Så får man ett jätteberg igen och solen kan knappt lysa in. Ha ha, gör inte alla så?

Ett år och på upptäcksfärd

Vi håller alla dörrar stängda just nu. Snabb som en iller sticker hon iväg, skjuter fram en stol och klättrar upp på bord, bänkar och allt annat hon inte får. Så enklast är att hålla allt farligt bakom stängda dörrar annars skulle jag inte kunna laga mat eller gå på toa ens. I köket har jag i alla fall lite uppsikt. Men så glömmer nån en dörr och lyckan är total. En favoritsysslesättning i badrummet är att stå med en tandborste i handen och skölja den i vatten. Det kan man göra rätt länge. Efter en stund börjar hon ropa då hon inte kan gå ner själv från pallen. Att vara ett år måste vara den mest harmoniska åldern att vara i. Allt är bara kul och motgångar rinner av ganska snabbt. Charmig som bara den och gosar, kramar och ibland kan man rent av få en puss! Egentligen är alla åldrar lika charmiga. Men charmigast är den ålder de har precis nu.

Planteringsglädje

  Jag vill plantera! Nu! Oj, vad otålig jag är på att vänta in vår och försommar i år. Det är nog för att jag är hemma så mycket, då får man tid att fundera och längta. Man funderar nästan lite väl mycket. Gärna om stora livsval, hur vill vi leva, hur vill vi semestra, hur vill vi bo. Så nu får det sluta vara minusgrader så jag kan få lite annat att fundera över.

Min oskrivna roman är ett mästerverk

  
Drömmen om den stora romanen. Jag har alltid upplevt  en konflikt mellan det världsfrånvända iakttagandet, strävan efter allvetandet och allt vad en roman skulle kräva av mig mot att delta och finnas i världen, som en del av min egna verkliga berättelsen med möjlighet att påverka utgången för mitt liv. En iakttagare som ställs mot en aktör. Att helt försjunka in i skapandet skulle för mig innebära att ge upp min del av att vara i ett samhälle, att delta i livet, att vara en individ bland er andra till att noga iaktta vad ni människor har för er, tumla runt i era händelser, i orden, i era tankar för att sen vaska fram ett mästerverk. Sån hybris har jag att jag tror att om jag bara gav upp mitt världsliga liv här på jorden och riktigt gav mig hän, om jag fördrev mina dagar i total ensamhet djupt försjunken i att registrera alla era små nycker, ert pillrandet på stoppknappen på bussen, hur ni iaktar er omgivning, överhöra era samtal vid parkbänken, så skulle jag skriva ett mästerverk. Troligen skulle jag skaffa mig en hund. För att lättare kunna spionera på era liv. 

Jag tänker fortsätta att tro på att min oskrivna roman är ett mästerverk men att priset för att skriva den är för högt. Det känns som en djupare förklaring än att jag bara saknar drivet i mitt skrivande. Och den oskrivna romanen kommer alltid vara den bästa. Okej?

Minus trettio

 En dag som denna håller vi oss inne. Härom dagen skulle jag stoppa in vagnen i bilen och tog av mig vantarna för att lättare komma åt allt man ska justera när vagnen ska vecklas ihop…tänkte att det skulle vara lättare så men innan jag hann klart var händerna så stelfrusna att de inte kunde fungera som de skulle längre. Genvägar som blir senvägar. När det är trettio minusgrader ska man inte ta av sig vantarna när man är utomhus. Så är det bara. Nu ska jag krypa ner i sängen med mina ungar och sova hela natten, eller ja, sova en stund i alla fall. Innan nästa amningsession. Allt gott till er alla!