Jag har inga problem att komma upp på morgnarna. Faktiskt. Även om jag är superdupertrött så studsar jag upp. Det är på nå vis härligt att få komma iväg och starta dagen. Jag vill komma fram, sätta mig ner vid datorn och börja jobba. Äta min frukost vid nio med de andra här på Träffpunkten och surra bort några minuter. Jag brukar kalla min man för arbetsnarkoman men jag undrar ibland om jag är så olik honom egentligen. Jag råkar bara ha ett annat typ av jobb. Men vi har båda hög arbetsmoral. Sen tror jag att jag är bättre på att släppa jobbet och inte ta det med hem, bättre på att slappa och varva ner. Men jag VET ju ofta när jag är ledig. Det gör inte min man. Han kan bli utringd när som, dygnet runt. Och då är det ju svårare att känna sig ledig, åtminstone under säsong. Men vi kanske inte är så olika som vi vill tro.