Att fastna i en hängmatta 

Jo, jo, där hänger den. Hängmattan. Jag skulle bara slappa lite med dottern i denna så, i vanliga fall, snälla hängmatta. Men jisses, på nå vis trycktes kroppen samman så att jag hann få kväljningar, panik, mera panik, kramp i magen, smärta, tårar och nära fulgråt innan jag osmidigt tog mig ur denna fälla för höggravida. Landade på alla fyra i gräset med en förvånad fyraåring framför mig som stirrade på mig med högst tveksam blick. 

Nu sitter jag i en skön stol med mjuka dynor på uteplatsen och kan för mitt liv inte begripa vad jag skulle i hängmattan att göra. Men det kändes som en bra idé där och då…kommer aldrig göra om det misstaget igen. Vissa saker får vänta tills bebisen kommit ut.

 

Med huvudet nedåt

Det blev lite drama då barnmorskan vid rutinkontrollen på Hälsocentralen inte kunde känna om bebisens huvud låg neråt eller om den vänt sig i säte. Jag har rätt kraftiga sammandragningar och förvärkar hela tiden så förlossningen kan ju sätta igång när som helst, även om det också kan dröja några veckor till. Jag fick sätta mig i bilen direkt till sjukhuset för ultraljud på specmödra. Men allt var lugnt. Huvudet ligger nedåt som det ska och troligtvis har det sjunkit så långt ner att min bm inte kunde känna det som hon brukar. Hon tyckte det var svårt att få grepp om knytet i magen och hur allt hängde ihop 😉 tur vi varit på vanligt ultraljud förut så att vi vet att det är ett barn där inne i alla fall, annars hade man kanske blivit orolig.  

  

Patiens med barnen

Med regn ute, en kortlek, bra musik och med ett barn som kommit igång med att lägga patiens kan man inte annat än få en riktig mysstund tillsammans. Lilltjejen hängde också på och försökte verkligen lära sig och frågade hela tiden om vilket kort som gick i vilken hög. Mina ungar! Världens finaste! Som har så mycket tålamod med att jag inte kan dra iväg på äventyr just nu, på grund av foglossning.
Patiens
Patiens

Det är tungt

Att bära ett barn inne i sin kropp är tungt. Att aldrig kunna pausa och få ro är påfrestande. Just nu kan jag inte annat än längta till den dagen då vi får träffa vår lilla filur som redan nu fått en plats i våra hjärtan. Längta och samtidigt tänka bort allt jobbigt. Foglossning, extrem trötthet, orkeslöshet ja, problemen kan man bara rada upp. Men egentligen är jag mer tacksam än trött för det jag har. Ett barn inom mig, som jag bär. Men det betyder inte att det inte fortfarande är tungt. Bara att det är värt det.

Skogsbild