Favoritboken för blivande syskon

*Detta är reklam för Bokus och innehåller en annonslänk.*

Storasyskonens favoritbok under graviditeten var ”Hallå där inne- eller vad en oföding bör veta” av Ulf Stark och Stina Wirsén. Känns himla konstigt att krabaten vi pratade med då, där inne i magen, nu ligger här på vårt golv.

Jag gillar också boken, förutom ett uppslag med hur storebrorsan ska träna lillsyskonet att inte vara rädd, så det hoppar vi alltid över. Men annars är det en riktigt fin bok. Bilderna är helt magiska. Det går inte att ta miste på killens kärlek till sitt ofödda syskon.

Boken är i skrivande stund slut på förlaget, och då också i näthandeln, men det går att bevaka utgivningen exempelvis på Bokus >>> ***SPONSRAD LÄNK***

Boken bör finnas på ditt bibliotek, så testa att kolla där!

Att fastna i en hängmatta 

Jo, jo, där hänger den. Hängmattan. Jag skulle bara slappa lite med dottern i denna så, i vanliga fall, snälla hängmatta. Men jisses, på nå vis trycktes kroppen samman så att jag hann få kväljningar, panik, mera panik, kramp i magen, smärta, tårar och nära fulgråt innan jag osmidigt tog mig ur denna fälla för höggravida. Landade på alla fyra i gräset med en förvånad fyraåring framför mig som stirrade på mig med högst tveksam blick. 

Nu sitter jag i en skön stol med mjuka dynor på uteplatsen och kan för mitt liv inte begripa vad jag skulle i hängmattan att göra. Men det kändes som en bra idé där och då…kommer aldrig göra om det misstaget igen. Vissa saker får vänta tills bebisen kommit ut.

 

Med huvudet nedåt

Det blev lite drama då barnmorskan vid rutinkontrollen på Hälsocentralen inte kunde känna om bebisens huvud låg neråt eller om den vänt sig i säte. Jag har rätt kraftiga sammandragningar och förvärkar hela tiden så förlossningen kan ju sätta igång när som helst, även om det också kan dröja några veckor till. Jag fick sätta mig i bilen direkt till sjukhuset för ultraljud på specmödra. Men allt var lugnt. Huvudet ligger nedåt som det ska och troligtvis har det sjunkit så långt ner att min bm inte kunde känna det som hon brukar. Hon tyckte det var svårt att få grepp om knytet i magen och hur allt hängde ihop 😉 tur vi varit på vanligt ultraljud förut så att vi vet att det är ett barn där inne i alla fall, annars hade man kanske blivit orolig.