Pallkragar och blomlådor är nu inoljade med linolja. Här har barnen fått hjälpa till att ”måla” och det gick över förväntan. De höll koll på penslar och oljeburk och bråkade inget. Det är allt som behövs för att göra min dag. Och just när man har sådana dagar, när solen skiner så där lagomt varmt, barnen håller sig igång med något, alla är glada och fåglarna kvittrar, ja, då känns som att alla pusselbitar är på plats. Jag trivs, barnen trivs, livet leker. En halvtimme senare är jag nära tårar för att minstingen vrålat högt i mitt öra, alla bråkar, nån har bajsat på golvet och klampat runt i det oupptäckt, några andra är halvt i slagsmål, läxor är glömda på skolan, springskorna är urväxta, nu är det slagsmål, fjärrkontrollerna är spårlöst borta och man inser att handduken man just torkar sig med luktar gammalt kiss. Livet är ingen karusell som likt ett tåg tuffar på runt runt, nej,  det är en berg- och dalbana som pendlar mellan stup och avgrund. Charmen med det hela kan man inte glädjas över förrän man har några år bakom sig från utkletat bajs och allmänt haveri.