Barnen kom hem med stora frågor häromdagen. Ett barn i klassen har hastigt och oförklarligt förlorat en förälder. Mycket frågor om döden, hur döda ser ut, att kroppen blir stel och hur det måste ha varit nervöst för detta barn att komma till skolan.
På eftermiddagen ritades teckningar med ledsna barn och katter. Alla grät och det regnade också på dom. Det är intressant att följa hur tankarna går hos barnen utan att lägga ord i munnen på dom. För det känns ju faktiskt som att regnar genom hela kroppen när man är i sorg.
För flera år sedan, runt år 2010, mellan barn ett och två, drabbades jag av en partiell mola. Det är fortfarande svårt att hitta information om diagnosen och det är en sjukdom där det är bra att läsa på själv vilken behandling som gäller, då sjukdomen är så ovanlig att läkarna inte känner till den.
Kort beskrivet så är mola/druvbörd en taskig form av missfall som kan vara partiell eller komplett. Beroende på utfallet bestäms sedan behandling och uppföljning. En mola måste skrapas så att ”material” kan skickas för undersökning av vilken sorts mola man drabbats av. Det brukar ingå röntgen av lungorna för att se om metastaser spridit sig uppåt i kroppen.
En mola är alltså en typ av cancer som man bara kan få genom att bli gravid. Den är i de flesta fall helt ofarlig och försvinner oftast helt i och med skrapningen, men det förekommer också att man måste äta cellgift. Sjukdomen är inte dödlig i Sverige.
Det tar mellan sex månader och ett år att bli ”friskskriven” eller släppt av vården för återkontroller. Först då kan man försöka att bli gravid igen. Så räkna med minimum på 6 månaders graviditetsförbud och i vissa situationer upp till ett år eller mer, beroende på hur ens hCG-värde uppfört sig efter skrapningen. En eventuell ny graviditet kan dölja spridning av metastaser.
Det går ju inte att förneka att det varit långt emellan inläggen här i min kära blogg. Och det är inte för att jag inte vill skriva. Men att flytta, byta jobb och komma in i det nya livet här vid kusten har verkligen tagit på energin. Heltidsjobb, företag, barnen, äta, sova. Så mycket mer än så har inte min liv innehållit de senaste 9 månaderna.
När jag går igenom bilderna jag tagit under denna tid så slås jag ändå av att vi faktiskt gör en del saker, även om det inte alltid känns så. Barnkalas, middagar, besök, resor till fjället. Man måste ändå fundera lite över vad man har för bild av hur det ideala livet skulle se ut. Eftersom känslan av att inte nå ända fram hela tiden gnager på en.
Jag kommer att ändra lite av upplägget inför nästa höst, med jobb och så, sen får vi väl utvärdera det till jul. Men först ska vi ha en lång sommar, har jag tänkt. Pepp pepp för en varm och slapp sommar!
Kvinna utan armar och ben. Symboliskt eller h-vete vad svårt det är att göra armar och ben.
Sista varvet målat på carporten så nu satte jag upp siffrorna för huset. Tvåa, nolla. Det är vårt hus det. Är vi hemma nu?