Ja, rosor växer, barnen leker, dagarna går. Livet andas och det känns som att sommaren rinner ifrån mig. Med ett nyfött barn i familjen är man så mycket här och nu att det inte ens går att tänka en timme framåt. Det gör att man liksom tänker kort. Inga planer framåt, för de kan inte lovas att de blir av. Det blir ett slags evigt sömndrucket vakum. Ett lojt vakum där bara klockan kan avslöja vilken tid på dygnet det är, den inre kompassen är borta.
I morgon är det min födelsedag. Ännu ett år har gått och sakta kommer jag närmare 40. Hm. Kommer ta ett tag att vänja sig vid den tanken. Som tur är har jag några år på mig innan jag är framme ända där 🙂 Men det är lustigt hur siffror och åldern kan vara så helt ur fas med hur man känner sig inuti.
Än så länge har jag haft lyckan att alltid känna att den bästa tiden är nu – det jag önskar mig är nog att jag ska få känna så livet ut. Att alltid få leva sin bästa tid och inte längta tillbaka till något förgånget eller gammalt. Minnen finns ju där för att berika oss, tomt vore annars, men man får inte fastna i dom för länge. Det är just nu som gäller.
