I helgen har vi tältat i Stora sjöfallets nationalpark med barnen. Vi körde bil till Vakkotavare och lämnade bilen där på parkeringen. Efter att vi tillagat lunch inne i STF’s stuga, samt pratat lite med de trevliga stugvärdarna, startade vi vår vandring uppåt. Vakkotavare är en del av Kungsleden så leden är vältrampad och lätt att hitta fram på. Från Vakkotavare är det en ganska brant stigning med ett underlag som skiftar mellan grus, jord, klippblock och stenar. Vår minsta tjej som är två år fick inte gå själv då stigen gick alltför exponerat, som nära ett stup eller vattendrag. Redan vid bron över jokken vid stugan får man en föraning av vad som väntar då den saknar skydd på sidorna för små barn. Men annars så fick hon gå så mycket hon ville. Vi vuxna hade båda ryggsäck så när hon tröttnade på att gå eller att det var för brant så turades vi om att bära tvååringen i famnen eller så lämnade vi en säck, gick upp en bit, sen kunde en av oss hämta den ryggsäcken. Det blir lite logistik och fixande men det var det värt. När vi kommit upp lite på höjd så att vi såg in i Sarek fick alla mer energi så att vi orkade gå lite till. När vi hittat en bra tältplats slog vi oss ner där och satte i gång med att få allt i ordning. Först upp med tältet, som dessutom var blött sen en tidigare natt i regn, sen mat och mys vid elden. I vanliga fall brukar vi prioritera mat, men denna gång hade vi precis fikat innan vi hittade tältplatsen. Solen sken och tältet torkade snabbt upp. Utsikten var så klart fantastisk och barnen tyckte att jobbet uppför varit värt det. Det gav också en känsla av äventyr att vi kämpat lite innan målet. Att vandra med barn kan vara trixit. Vi såg till att pausa ofta och erbjuda godsaker som kex eller russin. När lugnet lagt sig efter middagen och allt fix på tältplatsen var gjort plockade vi fram chips och ostbågar som överraskning. Mycket uppskattat av alla! Vi sov gott hela natten trots regnet som kom och vi var tacksamma att vi fått en så fin kväll och solnedgång.Efter vår natt uppe på fjället vände vi nedåt igen och avslutade med att fixa lunch inne i STF’s stuga Vakkotavare. Barnen var förvånade över hur fort det gick att gå nedför. Vi gjorde inga stopp på nervägen förutom att dricka i någon liten jokk vi passerade. 

Tack för denna gång, Vakkotavare, vi ses igen.