Mannen min sprängde laviner i två omgångar i går och herre Gud vad det small. Det var obehagligt. Han kommer alltid förbi och berättar att han ska spränga och det är ju bra men då blir ju jag också orolig. Denna gång kändes det inte bra. När han vinkade och for kändes det märkligt på nå vis. När sen smällen kom kände jag i magen att jag inte mådde bra. Efter en stund hördes en skoter och jag visste inte om jag ville se efter den för de har alla likadana jackor och innan jag VET att det är min J som kommer så är det olustigt i hela kroppen. Skulle det vara en av hans kollegor så vet man ju att det gått fel.
Hanteringen av dynamit är ju vääääldigt säker i dag, men det känns ändå olustigt. Det är mycket planering och de är flera stycken som är med som håller koll på varandra att de gör rätt – men de gör bara detta 2-3 gånger per år, vissa år behövs det aldrig alls, så det är ju inget de har rutin på. Samtidigt så skulle jag inte vilja leva med en bergsprängare som spränger varje dag, för det skulle också vara läskigt.
Nåja, allt gick bra och nu får man bara hoppas att det inte behövs sprängas nå mer i år.