Vår lilla tjej har börjat sova allt bättre i vagnen. Om jag bara hade kunnat gå (fortfarande foglossning) så skulle det ha varit mysigt att få promenera runt på samhället. Nåja, det ska väl hinnas med det också. Vi har det bra i Sverige, att vi får möjlighet att vara hemma så länge med våra barn. Så när jag tänker framåt så tänker jag mig att jag ska hinna bli bra i rygg och höfter långt innan jag ska tillbaka till jobbet. Så vi ska nog hinna promenera så vi blir less ? Gullungen vår!
Med regn ute, en kortlek, bra musik och med ett barn som kommit igång med att lägga patiens kan man inte annat än få en riktig mysstund tillsammans. Lilltjejen hängde också på och försökte verkligen lära sig och frågade hela tiden om vilket kort som gick i vilken hög. Mina ungar! Världens finaste! Som har så mycket tålamod med att jag inte kan dra iväg på äventyr just nu, på grund av foglossning.
Att bära ett barn inne i sin kropp är tungt. Att aldrig kunna pausa och få ro är påfrestande. Just nu kan jag inte annat än längta till den dagen då vi får träffa vår lilla filur som redan nu fått en plats i våra hjärtan. Längta och samtidigt tänka bort allt jobbigt. Foglossning, extrem trötthet, orkeslöshet ja, problemen kan man bara rada upp. Men egentligen är jag mer tacksam än trött för det jag har. Ett barn inom mig, som jag bär. Men det betyder inte att det inte fortfarande är tungt. Bara att det är värt det.