När jag kör mellan kusten och fjället så åker jag oftast på kvällen. Mest för att det är lättast att åka med små barn när de sover men också för att det är lugnare i trafiken. Längs med inlandsvägar i Norrbotten och Västerbotten kan man åka många mil utan möte. I mörker så tycker jag det känns tryggt. Sen när det är vinter och kyla, föredrar jag att köra på dagen, för då vill man inte bli stående för länge om olyckan är framme. Då är det bra med lite trafik som passerar. Jag upplever också att djuren är lugnare när det väl blivit helt mörkt. I gryning och skymning kan älgarna vara i farten men när det väl blivit kolmörkt är de rätt ovanliga uppe på vägen. Det händer så klart men jag stöter sällan på dom. När minsta barnet blivit lite större så att hon kan roa sig vaken i en bil i fyra-fem timmar gör jag lite tvärt om. Jag kommer kliva upp i ottan och köra innan solen stigit upp. Men det är mest för att jag gillar att komma fram, helst före lunchdags. Och så är barnen lite sömniga och kan slumra en stund innan de tittar på en film. Jag brukar ha med mackor i bilen så att de får äta frukost, eller som nu, kvällsfika i bilen. Smidigt, tidsbesparande och praktiskt. Sen har de varsin vattenflaska, en ryggsäck med leksaker och sitt gosedjur. Det är sällan det blir några tårar på våra bilresor.
Snön har kommit så pass mycket att det går att åka pulkor och skranor ner för vår uppfart. Efter frukost blev det lite kaos i hallen när alla skulle ut samtidigt. Var är min röda vante? Har nån sett min mössa? Jag hittar inte min tjocksocka! Alla barn huller om buller och sen en liten i mitten som bara vill UT. Helst nyss. Vår minsta guldklimp har nämligen upptäckt glädjen i att blir släpade runt runt i en pulka eller på en bob. Suuuperkul. Det känns så himla roligt att hon gillar snön och att vara ute. Det gör livet på ett fjäll liite enklare?
