Det är tidig morgon. Man har fullt sjå med att få alla barn in i bilen då kylan jäktar på. Så tittar man plötsligt upp mot himlen och där visar morgonpigga moln upp sig från sin bäst sida. Man stannar upp, tar in hur fin naturen är, sen hastar man vidare för lämning på skola och förskola innan nästippen kyler ned sig. Ja, för så är livet en vanlig dag i Norrbotten.
Och det är nästan svindlande, den där känslan av att naturen är en övermäktig. Stora moln sveper in, vinden sliter i knutarna i vår timrande stuga och blir lätt en metafor för den flyktingkatastrof som råder just nu. Men jag väljer att tänka på allt positivt som pågår nu. Människor går samman, bildar kedjor hand i hand över gränsen till Finland för ett positivt bemötande av flyktingar, håller manifestationer, samlar in kläder, köper in tandkräm, tandborstar, underkläder och annat människor behöver. Allt sånt värmer mitt hjärta denna dag. Jag väljer att se de positiva.
Vilket fint moln, va? Ser ut som ett UFO 🙂
