När jag var liten hade jag en snuttefilt med elefanter på. Jag glömde den i kassan på Domus och som jag minns åkte vi tillbaka för att leta men vi hittade den aldrig. Jag glömmer aldrig det där. Oron för var den var nu. Låg den slängd nånstans?
Nu på kvällen vid nattningen hittade vi inte stora tjejens kanin. Vi letade och letade. Var har du lekt med den? Kan du ha gömt den? Har du gömt nån skatt nånstans idag och glömt bort den sen? MINNS DU INTE VAR DU LAGT DEN???? Nej, hon gjorde inte det. Och det GÅR inte att somna utan, deklarerade hon. Vi glömde den en gång på dagis, och då var det ju inte så mycket att göra, den fick ju lov att sova över där. Efter det fick hon välja ett annat gosedjur att ha på dagis för jag vill aldrig mer hamna i samma sits. Hon grät. Så tyst och stilla grät hon.
Jag förklarade för henne att i natt måste vi sova utan den lilla kära kaninen för den finns inte att hitta. Vi går för att välja en stand-in och det är nåt rart över att se henne gå igenom alla små mjukdjur som ändå finns att välja på. Nej, den är för mjuk…nej, den har kardborre på tassen…nej, den har hårda ögon. Det finns bara en som är rätt och det är kaninen. Till slut får jag lov att tvinga henne i säng med lammet och lillsyrrans igelkott, klockan är nu tio och det är dagis imorgon. Vi har letat två personer i en timme utan lycka. Hon somnar motvilligt och när vi pustar ut i soffan bestämmer vi att vi ger oss nu, vi får fortsätta imorgon. Plötsligt ser jag mina finskor sticka fram under timmerstockstrappan upp till loftet. ”Har du tittat under trappen?” ”Jo då, men jag kolla en gång till” längst in under trappen ligger en liten kanin inkilad med mina skor framför, och sen en väska som hon lagt över alltihop. Tack gode gud att vi hittade skatten som nu kilat in sig under tösens arm. Lycka är en kanin under armen.

Bild från denna sommar, våra två guldklimpar.