Det är så vackra färger på himlen om morgnarna i januari. Jag begav mig ut och fotade lite med minsta barnet en ledig dag för att få lite underlag till mina akvarellbilder. Det fanns hur mycket motiv som helst att utforska. Så mycket ideér, så lite tid.
Vi målade lite, jag & barnen, nu i helgen. Det var länge sen sist och handen är ovan. Måste öva mer om det ska vara kul. Allt blir roligare med bra grejer och bra kunskap. Så lite tid, så mycket som jag vill göra.
Det är en utställning på Norrbottens museum i sommar som jag bara måste tipsa om. Så vackra akvareller, av konstnären Ann-Louice Abrahamsson. Jag är lite svag för akvareller som på ett så fint sätt fångar Norrbottens ljus, kultur och landskap. Önskar jag kunde måla så här själv…
Vi har aldrig fjällen långt bort. Från sovrummet kan jag ligga och se på natthimlen över Kittelfjäll som min mamman målat.
I hallen hänger ytterligare en vy över Kittelfjäll, denna gång i akvarell, också målad av min mamma. Räknar jag ihop det så har vi nog minst fem tavlor till med fjällmotiv. Men det blir väl så när man bott länge i fjälltrakter, att man samlat på sig tavlor och foton med fjällmotiv.
Så när längtan efter fjäll kommer över en kan man bara titta sig lite omkring 😉 Nåja, så funkar det förstås inte. Och oftast är det vännerna man saknar och inte bara naturen eller upplevelserna. Fast ibland saknar jag naturen. Doften på morgonen när man går en tur upp för fjället en daggfylld sommardag. Myset vid elden när man pausar svampplockningen. Flytet med snöskorna när det kommit rejält med pudersnö. Åh. Det kan jag längta efter.