Jag och min 5-åriga dotter satt och tittade på tv en dag. Det blir reklam och fem indiska flickor tittar rakt in i kameran. ’Jag vill gå i skolan’ säger de och sen suddas en efter en ut och försvinner då de blivit barnbrudar och gifts bort mot sin vilja. Min lilla flicka satt där med stora ögon och tittade. Men sorg fick jag nu berätta för min dotter att det finns länder där man tycker att det är viktigare att pojkar går i skolan, att flickor inte får göra vad de vill och att världen helt enkelt är på tok. Tänk att fram tills denna dag så fanns inte detta för henne. Hon är självständig, modig, pratsam och skulle aldrig komma på tanken att censurera sig eller hålla tillbaka sig själv i något sammanhang.
När jag var liten jobbade min mamma ideellt på Kvinnojour. Adressen var hemlig och pappa fick aldrig komma in genom dörren när vi skulle bära in möbler eller skänka saker.
Varför är vi så lamslagna när det gäller förtryck och våld i hemmet? Hur kan vi acceptera att vi fortfarande idag måste gömma undan kvinnor, som gång efter annan ändå blir hittade av sina före detta män, bröder eller fäder. När ska männen börja ta ansvar för de män som inte förstår sociala koder och normalt samspel? Vi kvinnor får ju ta ansvar för de kvinnor som blir utsatta för våldet. Lite mer kamp behövs. Lite mer att nu är det nog. Ingen ska behöva känna sig orolig innan de kliver in i sitt eget hem.