Jag hann med lite längd också, alldeles för mig själv. Jag mötte inte en enda kotte på varvet runt. Himmelen vad skönt det är i kroppen efteråt.
Himlen hann byta färg några gånger och gav en fantastisk företällning. Det gjorde säkert jag med, glad amatörskejtare som jag är. Jag är medveten om att det ser lite taffligt ut, men det ’bju’ jag på. För det är så kul! 🙂
Mannen min sprängde laviner i två omgångar i går och herre Gud vad det small. Det var obehagligt. Han kommer alltid förbi och berättar att han ska spränga och det är ju bra men då blir ju jag också orolig. Denna gång kändes det inte bra. När han vinkade och for kändes det märkligt på nå vis. När sen smällen kom kände jag i magen att jag inte mådde bra. Efter en stund hördes en skoter och jag visste inte om jag ville se efter den för de har alla likadana jackor och innan jag VET att det är min J som kommer så är det olustigt i hela kroppen. Skulle det vara en av hans kollegor så vet man ju att det gått fel.
Hanteringen av dynamit är ju vääääldigt säker i dag, men det känns ändå olustigt. Det är mycket planering och de är flera stycken som är med som håller koll på varandra att de gör rätt – men de gör bara detta 2-3 gånger per år, vissa år behövs det aldrig alls, så det är ju inget de har rutin på. Samtidigt så skulle jag inte vilja leva med en bergsprängare som spränger varje dag, för det skulle också vara läskigt.
Nåja, allt gick bra och nu får man bara hoppas att det inte behövs sprängas nå mer i år.
Ett annat ord för stress? Jag har känt mig lite tung den senaste veckan då det är mycket som ska fixas och falla på plats. Men nu är den ekonomiska redovisningen för projektets första kvartal klart och jag har beställt material till workshopen jag ska hålla. Men det är mycket att hålla i huvudet och tänker jag bara två månader framåt blir jag återigen stressad över allt som måste göras. Skattedeklarationer, aldrig trodde jag att JAG skulle hålla på med sånt. Phu.
Svårt, svårt. När man är projektledare för ett avgränsat, tydligt projekt med ett specifikt uppdrag, i mitt fall att leverera ett museum, är det lätt att man tar med sig många tankar hem efter jobbet. I natt har jag först legat vaken till halv två och inte kunnat sluta planera vårens arbete, för att sen drömma om samma sak med en lite ’rolig’ tvist: Med min omgivning ständiga påpekande över att jag tog jobbet med mig hem 😉 Ha ha, vad ska man säga? Idag ska jag i alla fall göra undan flera av sakerna som jag tänkte på i natt så att jag slipper dras med dom hela helgen. Så nu: JOBBA!
Sitter åter på jobbet sen en dag tillbaka och har det ganska bra. Mycket att göra men det är ju så det ska vara. Barnen på dagis och som tur är så är de inte ensamma där, det fanns andra tappra föräldrar som lämnat det dästa julslapparmyset och masat sig på jobb.
Jag gillar att jobba. Jag gillar också att vara hemma. I den bästa av världar så väger den vågen jämnt och man känner sig lagom mycket på båda. Men ofta känner man sig för lite hemma samtidigt som man känner sig för lite på jobbet. Hur går den ekvationen ihop? Det är som när min man klagar på att han aldrig hinner det han tänkt sig någon dag, någonsin, på sitt jobb. Då brukar jag så beskäftigt hävda att då var det för mycket på listan när man startade på morgonen, om man ALDRIG hunnit med allt. Och just så är det ju. Jag har för stora förväntningar och förhoppningar på vad jag ska hinna med varje dag. Inre stress är farligt. Man kan bli allvarligt sjuk och det vill jag inte. Så slappna av, känn lugnet, andas in och bestäm dig för att det blir bra som det blir. Oavsett resultat. Jag duger.
