Det är inte lätt att vara liten. Allt man vill göra, som storasyster kan göra, är svårt eller rent av omöjligt. Som att knäppa slalompjäxor. Men knäppa av sig går bra. Så då är det bara att be mamma ta på dom, sen kan man fippla en kvart med att få av dom, sen be mamma ta på dom igen. Och igen. Och igen. Och igen.
I dag har inte mackan trillat ner i golvet med smöret upp en enaste gång. Inte heller har det blivit stolpe in. Jag har pratat FEM(!) samtal med banken och tjafsat om min löneutbetalning, talat med kommunen om barnomsorgstaxan som var alldeles för hög, försökt städa huset samtidigt som två orkaner virvlat runt och tömt ut allt jag plockat ihop allt eftersom. Det har liksom inte varit min dag. Köket svämmar över av disk, pusselbitar överallt, limpistoler, pysselprojekt, pjäxor, en hushållsassisten(!), käpphästar – det känns som att väggarna trycker in mot mig från alla hörn samtidigt som alla lådor töms och allt innehåll väller ut som en vårflod. När vi sitter och ska äta middag säger jag till min femåring att ’mamma har kanske inte varit så glad i dag’. ’Nej, det kan man verkligen inte säga’, svarar hon. Jaha, som ett brev på posten så mådde man ännu sämre. Men sen jag lovat lite mys i soffan i kväll studsade hon iväg och lekte och sen blev det inte mer sagt om det. Så fort lilltjoppan har somnat för kvällen ska min lilla underbara femåring få rå om mamma alldeles hur mycket hon vill. Sen hoppas jag att jag kan somna med ett leende på läpparna trots den här skitdagen.
Hittar bilder från sommaren i Luleå och det är så mysigt att bläddra i härliga sommarbilder när det blåser och snöar ute. Kontrasterna kan inte bli större.
Jag gör varje år en 4-5 almanackor som kommer att ges som julklappar till föräldrar och andra som önskat sig. Ett års bildmappar ska gås igenom för att välja ut de som kvalar in att vara med. Det är kul, tar tid och mest tid tar alla minnen som kommer upp i ens tankar. Tänk vad mycket vi ändå hunnit med. Ett helt år!
Första hårtofsen uppsatt och lilltjejen var SÅ nöjd, bilden är från juni i somras.
I går såg jag programmet Värsta bråket med mina barn. MYCKET bra program. Det handlade om föräldrar som bråkar (vilket väl alla gör ibland) och att de (oftast) blir vänner igen och om hur barn uppfattar vuxnas bråk. Så träffsäkert var det när de beskrev hur föräldrarna bytte till engelska så att barnen inte skulle förstå, som att tonläge och kroppspråk inte avslöjat vad som pågår. Om barn som går emellan eller gömmer sig under sängen. Intressant och tankeväckande. Man hoppas ju att man själv inte är den som får ens barn att gömma sig och bli rädd. Passivt arg och på dåligt humör får inte heller gå ut över barnen. Eller att gömma sig bakom dom som ursäkt för saker man borde stå för själv. Men trötta föräldrar är trötta föräldrar och ibland blir det fel. Då får man göra om och göra rätt. Det går att säga förlåt.
