Drömmen om den stora romanen. Jag har alltid upplevt  en konflikt mellan det världsfrånvända iakttagandet, strävan efter allvetandet och allt vad en roman skulle kräva av mig mot att delta och finnas i världen, som en del av min egna verkliga berättelsen med möjlighet att påverka utgången för mitt liv. En iakttagare som ställs mot en aktör. Att helt försjunka in i skapandet skulle för mig innebära att ge upp min del av att vara i ett samhälle, att delta i livet, att vara en individ bland er andra till att noga iaktta vad ni människor har för er, tumla runt i era händelser, i orden, i era tankar för att sen vaska fram ett mästerverk. Sån hybris har jag att jag tror att om jag bara gav upp mitt världsliga liv här på jorden och riktigt gav mig hän, om jag fördrev mina dagar i total ensamhet djupt försjunken i att registrera alla era små nycker, ert pillrandet på stoppknappen på bussen, hur ni iaktar er omgivning, överhöra era samtal vid parkbänken, så skulle jag skriva ett mästerverk. Troligen skulle jag skaffa mig en hund. För att lättare kunna spionera på era liv.

Jag tänker fortsätta att tro på att min oskrivna roman är ett mästerverk men att priset för att skriva den är för högt. Det känns som en djupare förklaring än att jag bara saknar drivet i mitt skrivande. Och den oskrivna romanen kommer alltid vara den bästa. Okej?