Våra barn har flera av figurerna från Mumindalen som mjukdjur och vi har sett programmen om och om igen på DVD. Vi har klänningar med Lilla My-tryck och vi har lyckats se två teaterföreställningar med Mumin det senaste året. Så man kan säga att vi var laddade inför vårt besök på Mumindalen. Jämför med exempelvis Astrid Lindgrens Värld är denna upplevelsepark liten, man hinner gott och väl runt överallt på en dag. Det är några få tider att passa, som en föreställning på stora scenen, sen var det lite mindre teaterevent på ca 5 minuter åt gången ute i parken. Alla figurer kommer och går under hela dagen, så det finns alltid någon att leta upp och prata lite med. De tar säkert raster men det var inget man märkte när man gick runt.
Alla kunde inte så bra svenska, här är det finska som gäller. Lärorikt för oss svenskar som är van att svenskan alltid kommer först, mindre roligt för barnen som hade svårt att följa med i handligen när de mindre föreställningarna ute i parken skulle spontanöversättas mening för mening, det torde ha blivit lika förvirrande för de finskspråkiga barnen som förr oss. Även om jag gillar idén att köra tvåspråkigt så funkade det inte. Dels för att de inte översatte allt till svenska och dels för att de inte verkade ha ett manus för den svenska versionen utan försökte hitta översättningsord i realtid. Som att den dagen vi var där var den första dagen det var svenskspråkiga på plats. Föreställningen på stora scenen kördes på olika språk vid olika tider, svenska, finska, engelska, plus att den var textad på en stor skärm. Det fungerade jättebra.
Det serveras endast skräpmat och enkel, skolmatsbuffé inne i parken. Det går att ta med egen mat och leta upp ett ställe att fika på, vilket rekommenderas. Det går att ta sig fram med barnvagn överallt vilket var smidigt då vi kunde lasta allt vi behövde under dagen i den.
Är man det allra minsta intresserad av Mumin så är parken värd ett besök. Här får barnen krama alla karaktärer och inte minst uppleva Muminhuset på riktigt. Jag är glad att vi åkte hit❤️
Min 9-åriga dotter har blivit klar med sin lilla figur nu. Tänk vad man kan göra själv med lite garn, virknål och stoppning. Hon valde en som hade ett så enkelt mönster som möjligt, med flätade armar och ben, och det gick över förväntan bra. Det var svårt i början att få till starten med ringen man ska påbörja virkningen med men efter några försök så kan hon det nu. Nästa projekt blir en kanin med olikfärgade öron och jag har börjat med en räv. Svårt att sluta när man börjat med amigurumi?
